och lite sådär (del 2)

den grå väggen viskade tyst "ho?". Och till svar fick han tiotals, hundratals viskningar, och alla upprepade det han hade sagt.
Väggen ryckte till och fick en spricka, han var inte van att höra sin egen röst, han tyckte det var läskigt.
Väggen hade alltid haft tavlan, de hade alltid stått varandra nära och väggen kunde säga allt till tavlan.
Men väggen hade alltid varit lite avundsjuk på tavlan. För alla tittade på den istället för honom. "Åh, titta på den här vackra tavlan!" hade de sagt. De hade aldrig brytt sig om väggen.
Egentligen borde väggen vara glad att tavlan var försvunnen, nu var det hans tur att ta plats och visa sig.

Väggen försökte göra sig fin, men det var ingen som tittade på honom, de gick bara förbi.

En dag kom en ung kvinna gående. Väggen hade gett upp allt hopp om att få en endaste komplimang, när hon plötsligt stannade. Hon tittade på väggen nerifrån och upp, uppifrån och ner. Sedan lyfte hon sin hand och närmade sig väggen.
Väggen blev alldeles till sig och i all hast sträckte han på sig så fort för att kvinnan skulle se vilken vacker vägg han var.
PANG! så blev det ytterligare en spricka i väggen (Så klart ramlade spiken ner i golvet men det hör inte hit). Kvinnan blev så rädd så hon ryckte tillbaka handen och gick snabbt därifrån.

Väggen sjönk ihop med en djup suck. Han ångrade att han blivit så exalterad.